stor förbindelse, då de göra henne till arfvinge deraf.
Men historien, min herre, (ty hvem känner bättre än ni hennes ädlare natur) historien ser bort med förakt från dessa orena källor; och långt ifrån att hämta derur, afplånar tvertom med sorgfällig hand hvarje stänkning derifrån, hvarmed ilskan fläckat ädla och stora minnen. Så hafva den förste Gustaf och den fjerde Henrik njutit af henne förtjänt rättvisa. Äfven Gustaf III väntade den ej annorstädes ifrån; och låtom oss ej tvifla, att hon ju skall uppfylla sitt kall.
Må hon en gång säga, om 1772 års revolution åsyftade nationens räddning eller förtryck; om konungamakten här gjorde våldsamma inkräktningar, eller sjelf lidit dem sedan femtio år tillbaka; om det ens fans, öfver hufvud sagdt, då för tiden i Sverige någon konungamakt.
Må hon säga om en Furste, som vågar allt, thron och lugn och lif, för att återgifva åt fäderneslandet en kraftig inre förvaltning och ett ädelt yttre oberoende, förtjenar att kallas sin nations fiende och förnedrare, under det partier som uppoffra allt för att undertrycka hvarandra, och som för en dålig utländsk drickspenning ömsevis bortsälja fäderneslandet, skulle med rätta få namn af frihetens försvarare och nationens välgerningsmän.
