ädla Herrarne i Westergöthland; af de förrymda gudsmännen Trolle, Store (Joh. Magnus), Sunnanväder, Brask, Haraldi m. fl.; och slutligen af sjelfva den renlärige Olaus Petri, Konungens ifriga verktyg vid kyrkoförbättringen, men icke derföre ovillig, när det så framdeles passade sig, att midt under den förbättrade gudstjensten låta spränga honom i luften.
Så gick det med Wasa, och icke annorlunda med Frankrikes store Henrik. Hvem som vet något om honom, kan påminna sig hvilka ovärdigheter om honom skrefvos och talades; icke blott under ligans tid, men äfven sedan af hans egna anhängare, när han icke fann sig i stånd att intill fyllnad mätta dem alla med rikedomar och äreställen. Gustaf III, äfven den tredje af stora män på thronen, söm uthärdat en lifstidskamp emot den anarkiska vildheten, kunde på samma väg icke finna annat än samma öde; ty hjelten dör, men den smädande argheten lefver odödligt, och fräter helst på lefvande förtjenst eller på friskare minnen. Öfver hans, likasom länge öfver begge hans stora föregångares, flyger Harpyen ännu, i dag af och till, och lemnar derpå märken att vämjas vid. Det är en skamlig sanning, att personer gifvas, som begärligt hopskrapa all denna foeda diluvies, och tro sig sätta historien i
