nertryckta deraf. Hon skall hafva många och förundransvärda exempel att härpå anföra.
Med hvilken öfvertygelse mycket härom redan kunde sägas, lemnom dock det mesta åt historiens dom, som under det att agget och lättsinnigheten ännu ropa, och verlden lyssnar tvekande, långsamt upptänder sin fackla, och lyfter täcket från taflan af denna stora mans stormiga lefnad och verkliga hjeltedöd.
Men all rättvisa måste ej böra sorglöst väntas af historien ensam. Historien vet sjelf ingenting utan genom samtidens vittnesbörd, och hennes rättvisa vore, detta vittnesbörd förutan, icke annat än en dom utan akter att stödja sig på. Om föröfrigt smädarns röst går till efterverlden, måste väl äfven det billiga omdömets böra finna väg dit, och framför andras deras vittnesbörd, som nära och länge omgifvit denna Konung. Hör dem, och de skola säga er: att om den sannaste godhet, i förening med kraft och sinneshöjd, utgöra hvad man kallar en stor karakter, så äger Gustaf III de största anspråk på detta loford: att begreppen Monark och Fader för sitt folk voro i hans tänkesätt oåtskiljeliga: att han i vägen till sina stora hufvudsyften kunde möjligen förbise någon hindrande stadga, eller då man trotsade honom, helt och hållet sönderbryta en allmän form,
