som han sjelf skapat; men att han i alla belägenheter af sin lefnad, i faror och framgångar, alltid var ur stånd af dessa tyranniska våldsgrepp, denna förgätenhet af menniskorätt och menniskolidande, som stämpla förtryckaren: att han ville befalla och verkligen befallte; men hatade uppriktigt hvarje skymt af ett despotiskt ok, och visste högakta karakterens stolthet, äfven hos undersåtare: att han samlade i sin hand en stor makt, men till möjligt behof emot partisplitet, aldrig för att i öfrigt låta känna tyngden deraf: korteligen, att han ville styra, men älskas; ville lydas, men af en nation, som under hans spira behöll sin kraft och sin rätt till högaktning af andra folkslag. Gustaf III hade sett Europas vackraste länder, lyckligare än hans, genom en frikostig natur, större politiska krafter och längre framskriden odling. Men hela hans hjerta tillhörde Sverige, och han älskade detta gamla Sverige med den outplånliga kärlek, som man älskar en vördnadsvärd mor, i hvilka ringare villkor hon må befinna sig. Dock fann han sitt rum bland Europas Konungar ingalunda ringa. Han var tvertom stolt af så många ärorika minnen, som tillhöra vårt land; stolt att sitta på Gustaf Adolfs thron, och kände fullkomligen hvilka hjeltepligter han hade att uppfylla. Ifrån sina första år
