aldrig varit närmare sin undergång. Ville man den? Kunde en önskan dertill möjligen lefva i något bröst? Så långt framåt tänktes troligen ej. Gustaf III:s fall ville man; hämd för 1772 ville man; riksdagshandeln på nytt i gång ville man; detta var då patriotism. Men om nu Konungen med de röda klackarna åter för andra gången visade hvem han i grunden var, och lät igenkänna den fordna lejontämjaren; om han nästan utan annan förbundshjelp, än sitt eget mod och sitt eget snille, höll å ena sidan tillbaka den främmande jettemakt, som redan hvälfde sig öfver oss; skingrade å andra sidan de inhemska anläggningarne, och nedböjde på nytt inför sin thron stolta och förslagna motståndares hufvuden; om han härigenom verkligen för andra gången räddade fäderneslandet; om ändteligen den fördubblade makt, som faran här tvang honom att tillrycka sig, ändå icke var större, eller föga större åtminstone, än hvarje vis och djupt seende lagstiftare måste finna, att styrelsens kraft nödvändigt fordrar, och hvarje rättsinnig nation böra anförtro åt sin regent; då, i förnuftets namn, frågar jag, var detta ett nytt våldsbrott emot nationen, en outplånlig förmörkelse som han drog öfver sitt minne, eller tvertom en ny strålkrans, som han för evigt fästade deromkring?
