den åberopade förtjenstens värde, eller det ogillade felets förkastlighet. Orsaken är klar. Begge delarne hafva vid alla dessa tillfällen ett slags tvåsidighet, som måste gifva anledning till stridiga föreställningar, det vill säga, till stridiga känslor och meningar.
Man välje hvilket exempel man behagar: man skall alltid finna denna princip bestyrkt. En naivetet, en qvickhet, ett lekande satiriskt drag, anses med rätta såsom fel i en tragedi. Konstkännaren fördömmer det med misshag. Hvarföre? Ty hans uppmärksamhet är riktad på sammansättningens villkor och ändamål. Den rå, okunnige läsaren behagas åter tilläfventyrs på det högsta deraf. Hvarföre? Ty han betraktar det blott i och för sig sjelf, såsom en naivetet, en qvickhet, ett godt satiriskt infall, utan allt vidare förhållande. Desse två, se de i saken alldeles detsamma? Visserligen ej. Hvarderas föreställning har hemligen ett helt olika föremål, och derifrån stridigheten. Emellertid tro de vanligen, att de disputera om samma sak.
Man tvistar om de tre uniteternas nödvändighet i skådespelet. Var viss, att den ena ser nästan blott förmånerne, den andra nästan blott olägenheterna deraf. Den ena alla behagen, uppkommande från en större vidd af händelser, och
