någon gång skett, öfverskimras och bortgömmes af stilens skönheter; – det för eftertanken orimliga: blott ej då, när det genom en viss upplyftande storhet, eller sina glänsande färgor förblindar och mutar inbillningen; – det mörka, svårfattliga: blott ej då, när derur framblixtra strålar af djup tanke och öfverraskande sanning. Exempel på allt detta skulle medföra vidlyftighet. Hvar och en som läst, vet eller finner dem.
Likaså förenar man sig oemotsägligen hos alla odlade folkslag, att tvertom gilla och älska det ädla: när det från skrifarten ej utesluter alltför stor del af språkets uttryck, och lefnadens sinnliga föremål, eller i målning af personer, seder, tänkesätt, upphäfver nästan alla skillnader för inbillningen, och ljuger samma ansigte på allt; – det riktigt afpassade och behöriga: när det ej medför obehaget af en ängslig noggrannhet, ej inom cirkelmått inskränker inbillningens utflygter och skapelser; – det rena och klara: när det ej är tomt på kraft och innehåll; – det regelbundna: när det ej röjer banden och tvången, ej förminskar effekterne, ej hämmar lifvet, rörelsen, omvexlingen, och förvandlar konstens ändamål, ifrån det att gifva sinnet lifliga väckelser, till det ringa och ovigtiga, att befinnas klanderfri. Men man skall i alla dessa fall tvista om
