politiska hufvudsyfte. Till allt detta kom, att svenska krigshären, som både till lands och sjöss blifvit genom stora kostnader satt på en aktningsvärd fot, icke borde genom en alltför lång hvila sättas i fara att förlora sin brukbarhet.
Hvem som vill dömma med rättvisa, afväge dessa grunder emot de motvägande. Hvad som står fast är, att det alltid varit utgången som egentligen afgjort berömmet eller fördömelsen af sådana företag. Hade isen brustit under Carl X, så hade han varit en blott äfventyrare, och Bälten hade uppsväljt på samma gång hans här och hans odödlighet. Men man förlorar till och med rättigheten att dömma efter utgången, när den icke tillåtes att blifva hvad den skulle blifvit; och när de som skulle utföra företaget, med upprorisk hand gripa händelserna, och afleda dem långt bort från deras utstakade mål. Sådant var det ryktbara Anjala-förbundet, som räddade fienden ur sin förlägenhet, och som, likasom efter uppgjord beräkning, syntes inträffa på sin bestämda tidepunkt. Frågan hade egentligen ej varit om en formlig krigskamp mot jettestyrkan, utan om en öfverraskning, som skulle sätta oss i tillstånd att vinna skäliga medgifvanden. Allt gjordes nu om intet. Arméen tvärstämdes i sina rörelser; fiendens provinser tryggades; stridskrafter, som då ej
