funnos, fingo tid att bilda sig, och Konungens förbundsvänner, vittnen till en sådan begynnelse och ett sådant inre tillstånd hos oss, drogo sig med tystnad och varsamhet tillbaka; korteligen, fälttågets hela ändamål var förfeladt, och Sveriges ära och sjelfstänjdighet måste antingen gifvas förlorade, eller beslutet tagas att genom blodiga strider rädda dem. Nu först började det verkliga kriget och denna vådliga kamp, som Sverige under tvenne påföljande år ensamt uthöll emot sin ofantliga granne. Om blod flöt på slagfälten, om medborgares uppoffringar stundeligen ökades, om landets sista krafter uttömdes, och bördan af en förfärande statsskuld hvälfdes på det närvarande slägtets skullror och på det tillkommandes; man säge mig, var allt detta Konungens fel, eller deras som hade gjort kriget till hans och Rikets enda räddningsmedel?
Konungen hade ej förorsakat olyckorna, men han hämmade, han förbättrade dem, så långt det kunde bero af enda mans hufvud och sinneskraft. Ordningen var hemma återställd, och thronens rätt på nytt stadfästad. På stridsfältet marscherade nu under honom samma krigshär och samma befäl, som nyss vägrat honom sin lydnad. Svenska krigsäran framblänkte på nytt ur de skuggor, hvari mer än ett halft sekels missöden inhöljt
