grad af oförnuft hon kan utsväfva, och hvilka degar af tjockt vanvett hon kan anmoda oss att nedsvälja, återkalle man blott i kort begrepp hela systemet af lögnsagorne om denna Konung och hans barbariska ränker. Utan annat ändamål, än att oförmärkt betäcka en skuldsumma af ganska måttligt belopp, beslutar han de ofantliga omkostnaderna af ett krig, som går att under tre långa fälttåg uttömma nationens blod och krafter. För att äga en förevändning dertill, enlig med regeringsformen, låter han i Stockholm på Operans skräddarverkstad förfärdiga ryska uniformer; låter egna troppar förkläda sig deri, angripa egen gräns, misshandla och förderfva egna undersåter. Alltså hundradetals lefvande vittnen till illbragden, hvaraf (underbart nog!) intet enda någonsin låtit höra sin röst. När han åter snart finner, att det krigiska företaget ej vill lyckas, tillställer han i Arméen ett uppror emot sig sjelf, hvars hufvudmän efter hans egen föreskrift kasta sig i fiendens armar, och påkalla dess mellankomst. Ändteligen, och för att afskölja sig sjelf svärtan af denna skamlighet, låter han efter kriget dömma fem af dessa till döden, och en af dem lemnar verkligen sitt hufvud på stupstocken. Jag frågar ej, om i allt detta finnes något menniskoförstånd:
