att hämma ofogen. I två ord: han var god och stark. Den första af dessa egenskaper gjorde, att man icke ville förmoda den sednare. Derifrån förvillelsen. När då åskan på en gång slog fram, utan att förebådas af någon mulen himmel, när han ändteligen tvangs att med stark arm nedtrycka obändigheten, utan att man anat, hvarken stunden eller medlen dertill; när man, kort sagdt, bedragit sig sjelf på honom genom sitt eget oförstånd, då ropades i harmen deröfver, att det var han som handlat på ett förstäldt och bedrägligt sätt: likasom ärligheten ålade att sjelf uppskaka sina sofvande fiender, att vägleda deras tanklöshet, och att förekomma deras missräkningar. Förgäfves nyttjade Konungen sina framgångar med det största ädelmod. Det var, sade man, blott ett prål af storsinnighet. När han åter en enda gång straffade, tvungen af nödvändigheten: då var det masken som bortlades, och hans Tiberiska natur som framträdde oförklädd. Stunden dertill var nu trygg, sades det, sedan han genom sjutton års förställd godhet lockat sina motståndare, att mera än klokt var förlita sig derpå.
Man har ofta sagt, att argheten ger förstånd, men som det synes, åtminstone icke den politiska argheten. Vill man tvertom se till hvilken
