gjorde ock hans son och efterträdare; men jag har ibland hans fel icke hört nämnas slöseriet. Gustaf III:s hof var utan tvifvel gladare, lifligare, än något af de påföljande, men var det präktigare, yppigare? Jag tror det icke. Under sex års tid som jag vistats i detta hof, och haft tillfälle att ganska nära betrakta Konungens lefnadssätt, minnes jag mig ej, hvarken till boningsprakt, bordsanrättqing, stallstat, eller öfriga delar af hans hofhållning, hafva sett något som borde anses öfverskrida en regerande furstes nödtorftiga värdighet. Snarare uppfylles vid åtankan härpå hela mitt minne af motsägande hågkomster. Deremot använde han visserligen stora kostnader på hvad som kunde bereda nationens nöje eller odling, dess nytta eller ära. Han anlade vägar, broar, lustparker; uppförde palatser, spektakelhus, minnesvårdar; gjorde inrättningar till språkets och litteraturens förkofran. Men denna ädla yppighet blef nationens, lika så väl som Konungens, och delades af honom med sitt folk. Lägger man härtill de ännu vida större summor, som uppgingo till myntets stadgande, till uppbyggande eller förnyande af begge flottorne m. m., under det att statsinkomsterna alltid behöllo samma otillräcklighet; så torde en ökad skuld af några millioner vid krigets början
