år 1788 rimligen låta förklara sig, utan allt behof af något förödande slöseri. Jag hänskjuter denna förmodan till en rättvisare framtids afgörande dom.
Man har ej orätt då man säger, att en konungs ädlaste föremål, likasom den högsta ära han kan förvärfva åt sitt namn, består i hans folks inre välstånd, och i den kloka sorgfälligheten af en regering, som lemnar åt de uttömda eller börjande krafterna tid att fullborda sig. Allt detta äger sin grund; men först af allt måste en sådan regering göras möjlig. Ar den det, utan en viss stadgad makt, som kan efter fastställd plan fortsätta sin verksamhet? Är den det, under skakningen af partier, som tillika med hvarandras välde omstörta ömsevis äfven hvarandras beslut och anstalter? Är den det, under ett skamligt beroende af utländsk vilja, hvars afsigt och fördel aldrig varit andra, än en sådan stats inre söndring, med deraf följande vanmakt och yttre obetydlighet?
När man då, i sina omdömen öfver konungavärde, alldeles icke vill skatta andra förtjenster, än en god ekonomisk förvaltning, och som tonen nu är, ropar emot hvarje annan storhet af mod och bragder, såsom ett fåfängans bländspel, ett begär att låta tala om sig; tänker man då
