förlorat både yttre trygghet och inre samband, någonsin räddas från undergång, utan genom den tyglande styrkan af en verklig hjeltesjäl, som hvarhelst den behöfves och saknas icke låter genom någonting ersätta sig. Dess tillvarelse och framträde upphöja väl ej nödvändigt nationen till välstånd och blomstring; men hon löper i motsatt händelse faran, att snart förlora sjelfva sin politiska existens. Jag tillåter mig ej att säga mera härom. Men den store man, som åt vissa försvundna eller försvinnande stater förmått att i tid återgifva denna styrka af inre förening, skulle måhända äga större anspråk på deras tacksamhet, än den som ur jorden, bergen, hafven förstått att framtvinga åt dem de största rikedomar. Ty vi hafva sett af exempel, huru litet blotta välmågan är ensamt tillräcklig att skydda ett folk, när splitets frö sväller frätande i dess innersta barm. Och mången stat tackar efter ett århundrade eller mindre tid hushållaren för sin blomstring, som i detta sitt lyckliga tillstånd förgäter att tacka hjelten och lagstiftaren, derföre att den ännu är till och kan åtnjuta det.
Jag ville här sluta; men reseförtäijarens otillbörlighet tvingar mig att ännu tillägga ett ord. Gustaf III:s förlust, säger han, beklagas i denna stund blott af målare, komedianter och
