och kan genom intet medel åtskilja sig derifrån, eller utplåna det ur sitt sinne. Man är ej till, utan i och genom den känsla njutningen deraf skänker. En hofman, sådan som Racine, full af högmod och känslofinhet, föreställde sig på den tiden ingenting herrligare, än att lysa framför, eller åtminstone bredvid de öfrige, kringstrålad af konunga-gunsten. En ovanlig förmögenhet ger åter i annat afseende ett företräde, som ej mindre ljuft smickrar inbillningen, och som man ej förlorar, utan att sakna, så till sägandes, en del af sig sjelf. Ty ännu en gång, hvad är man sjelf i denna bemärkelse? Hvad annat, än föreningen af sådana känslor och föreställningar, som man genom lynne, uppfostran, lefnadssätt och andras efterdömen, småningom antagit, och hvarifrån det snart icke står i ens makt att vidare afsöndra sig?
Men om nu så förhåller sig, hvad är det då som gör våra flesta och största sinnesqval? Jo, att vi välja vanligen föremålen för våra önskningar, mera med inbillningen, än med förnuftet, och att vi fästa oss oupplösligen der vid, innan vi ännu hvarken äga nog omdöme, eller gifvit oss nog rådrum att urskilja, huruvida det, hvartill vårt
