Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/361

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 355 —

dessa föremål hela deras traktan. De blifva i kraft deraf utan hjelp olycklige, om det händer, som ty värr inträffar; att de svikas; antingen af sin lycka eller sina egenskaper.

Det måste likväl gifvas en sällhet, möjlig att äga i alla tillstånd, så snart man ej plågas af brist eller sjukdom, med hvad slags egenskaper man för öfrigt må vara begåfvad. När jag säger sällhet, menar jag, enligt hvad förut är anmärkt, föremål för våra önskningar. Det hör förnuftet till att uppleta dessa föremål, på en gång oberoende af lyckan, och svarande mot våra verkliga natursgåfvor. Men som inbillningen nästan alltid löper i förväg för eftertanken, och som förnuftet merendels är en sen frukt af erfarenheten, så är det också lika ofta ett otillräckligt botemedel emot det redan inrotade onda. Förnuftet blir då, som Pope säger tillbedjansvärdt: en sträng anklagare, men en hjelplös vän. Det onda som ej kan botas, måste då, jag upprepar det, förekommas; och på hvad sätt kan detta ske, utan genom uppfostran? I uppfostrarens händer ligger, att jag så må tala, barnets, ynglingens inbillning, och med den ofta hela dess framtida sällhet. Förstån då J föräldrar och lärare, förstån då

23*