Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/362

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 356 —

sjelfve, hvad som utgör en förnuftig varelses sällhet, och prediken det, yrken det, icke genom torra reglor, som ingenting säga till inbillningen, eller meningslösa fraser, som uppfylla örat och lemna själen tom, utan med egna lifliga efterdömen och ett förståndigt val af andras. Visserligen har en förnuftig mans eller qvinnas sällhet, likasom flärden, sin sinnligt sköna sida. Omkringstängen tidigt barnets inbillning med dessa rörande taflor; gifven deråt all den intagande skönhet hvaraf J ären mäktige, och veten, att om naturen, i allt sig lik, alstrar sjukdomen efter samma fysiska lagar, som hon underhåller helsan och krafterna, så ges ock, på samma sätt, för att leda menniskosinnet till en förnuftig och moralisk sällhet, intet annat, åtminstone intet säkrare medel, än just detsamma, genom hvars vårdslösade och förvända bruk det störtas i dårskaper och olycksalighet. Och detta medel, det är Inbillningsgåfvan. Intagen den för visheten och dygden; d. v. s. gören ej dessa till en tom katekes af pligter, utan till en sann och liflig tafla af det menskliga lifvets värdiga sällhet. Inbillningsgåfvan är allt hos menniskan. Det är genom den hon regeras. Sjelfva förnuftet måste tala till den, eller hålla till godo, att med sina råd och