Hvad tänken J, Athenienser, då J upprifven äktenskapen, och inskrifven deras förakt ibland edra lagar? Veten J ej, att ett folks förfall alltid följer sedernas? Att den allmänna styrkan är en sammansättniug af den enskilta? och att en upplöst huslefnad måste ändteligen blifva de största väldens undergång? Eller då J gån att med edra härar möta edra trotsande fiender, hvarföre bannlysen J ej äfven från eder krigskonst denna förening af leder, dessa inre band af sammansatt styrka, som J tvertom med så stor omsorg underhållen?
Eder stad är full af olyckliga äktenskap. Och hvem känner det ej? Välan, ropen J, hvilken dårskap är ej då, under dessa lagar, äktenskapets eviga band? Edra fäder, Athenienser, voro emellertid lycklige genom denna dårskap; hafva de ej ägt er vishet, eller ägen J ej mera deras dygder?
Jag har hört edra sofister. Hvari består, fråga de, äktenskapets väsende? I kärlekens nöjen. Välan, tillägga de, nöjets väsende är frihet. Eller om samhällsordningen verkligen fordrar tvånget af en borgerlig inrättning, hvarföre gör man af denna inrättning ett lifstidsok? Tillåtom åtminstone den olycklige att bryta sina fjettrar.
Så, Athenienser, så tala edra fåfänge vise; så gensvara edra trolösa makar och edra
