Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/376

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 370 —

Jag glömmer ej heller, att naturen sjelf, till utseendet ännu grymmare än menniskan, tyckes hafva gjort af hela den lefvande skapelsen ett evigt slagtarfält, hvarpå den ena varelsen minutligen uppoffrar den andra. Lika så litet behöfver jag påminnas, om de otaliga härar af lefvande varelser, som antingen måste falla för yxan i våra slagtarhus, eller utsträckas för knifven i våra kök. Det är oundgängligt, jag vet det väl, att luft och haf och skog och jord dagligen skatta till menniskans bukfyllnad, som är djurens konung, och som på flera sätt fullkomligen bevisar det. Det gifs ej någon filosofi för magen. Man har, med det menskligaste hjerta, tyranniet i tarmarna. Allt det der förhåller sig beklagligen så, och deremot är ingenting att invända. Den mildaste filosof vänder bort ögonen, suckar och äter. Men i allmänhet mördar han ej sjelf, om han kan undvika det. Han gör sig i synnerhet ej ett ljuft nöje deraf, i fall han dertill nödsakas. Det är blott i skogen, som äfven filosofen upphör att vara förädlad menniska, som han mördar frivilligt och med glädje. Och nu, på det läsaren må riktigt förstå min mening, vill jag här tillkännagifva, att det är icke jagtens behof som jag nekar, icke dess bruk jag tadlar, utan det onaturliga nöje man dervid finner; ett nöje som gjort,