att den varit i alla tider ansedd för ett det yppersta och ädlaste tidsfördrif, och derföre på många ställen förbehållen endast konungar, prinsar, och de förnämsta i landena.
Att slagtaren, med trettio gånger om dagen upphöjd yxhammare, krossar trettio behornade pannor, likasom att jägaren, tvärs kall det blifvit, flitigt riktar vård hord med skogarnas förråd, der vid är ej att påminna. Deras verkligt grymma förrättning är ett nödvändigt Ondt, och det är ej nöjet som styr deras slag, det är behofvet. Men kunde de också vara nog barbariska, att finna deri ett vildt nöje, blir dock den grymhet hvartill de vänjas de igenom, af ringa inflytande på de allmänna sederna, likasom på andra medborgares öden. Deras lägre krets hindrar det: nästan ingenting af samhällets allmänna välfärd beror på dessa enskilta personers mer eller mindre milda lynnen. Det förhåller sig deremot helt olika med de upphöjdare klasserna.
Våra filosofer, våra uppfostrare gifva sig all möda, att inplanta hos det uppväxande slägtet den ömma välvilja, som skall göra menniskor deltagande för hvarandras plågor, ädla, medlidande och hjelpsamma. Man har inrättningar för hjertats och känslornas förädling; man samlar sig att
