Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/380

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 374 —

herrn sjelf, som af intet behof, blott af behag till sjelfva gerningen, deltar deri, hvad kan han säga, när hans skott träffat en af skogens usla flyktingar, annat än detta: ”jag har haft det nöjet, att döda en lefvande varelse?”

Man torde kanhända anse såsom en alltför veklig blödighet i ett manligt sinne, att icke kunna med egen hand begå en i grunden både loflig och nödvändig hårdhet. Men det är, jag upprepar det, icke styrkan som jag klandrar, att kunna i behof göra det; det är nöjet man finner deri, hvilket jag håller för omenskligt. Tag bort nöjet, och ingen af våra förnäma herrar skall mera jaga än slagta.

Detta grymma nöje har funnit älskare äfven ibland det kön, hvars ädla medlidande hjerta utgör i öfrigt dess icke mindre distinktiva kännetecken, än dess spädare och skönare kroppsbyggnad. Den, hvars vackra ögon skulle smälta i tårar vid förlusten af sin papegoja, eller sin älskade joli, jagade ej sällan, med sin egen hvita hand, kulan genom lifvet på en med dem lika oskyldig varelse, på ett flyktande villbråd, som, i fall det kände sin förföljerskas annars naturliga godhet, skulle söka sitt försvar vid hennes fötter.