vissa timmar på dagen förlustade sig, att med ett hvasst jern genomstinga flugorna i sin kejserliga boning. På denna grund har jag ock alltid älskat den engelska guvernörens ädla harm, som svarade, fast med liten öfverilning, sin unga prins, när denne under jagten visade honom en hjort, hvilken han med ett väl syftadt skott träffat midt i hjertat: ”Nådige Herre! ni är redan sjelfva Brightwells mästare.” Denne Brightwell var, då för tiden, bödeln i London.
Samhället har behof af en viss känslolöshet till straffens utöfning. Jag tror att de, som dertill användas, kunde vinna genom jagten en nyttig hårdhet. Men i sanning, huru skall man föreställa sig, utan misstanke om antingen grymhet eller lättsinnighet, att menniskor, utan tvång till denna förrättning, och utan att den äger minsta gemenskap med deras yrken och lefnadssätt, välja den såsom ett sällt tidsfördrif, och utstå med glädje de våldsammaste mödor, endast för vällusten att se ett blod strömma, som de med egen hand utgjutit.
En af deras betjening, lönad för denna beställning, kan åtminstone säga, när han bär hem från skogen hvad han der lagt till jorden: ”jag har skaffat en rätt åt min herres bord.” Men
