Nej aldrig skall kärlek få dåra mig mer,
Sad’ Tirsis i skogen allena &c.
Med så stor kärlek för poesien, blef jag också i min ordning, som ni väl gissar, en liten poet. Icke så att förstå, som skulle jag rimmat sällan och litet; som skulle jag lemnat obesungit något dödsfall, eller något bröllopp; som skulle någon knähund, någon papegoja, eller någon artig dam af husets vänner haft att klaga öfver min efterlåtenhet; eller som skulle jag ej, lika så väl som andra, hafva hållit tal på vers vid högtidliga tillfällen, tal i ordnar och sällskaper. Nej. Men jag blef en liten poet, ty värr, på det sättet, att jag ej blef en stor poet; hvilket, som jag märkt, händer somliga, och hvilket jag, fastän mycket sent, dock omsider nödgades förnimma. Man skall efter denna bekännelse mindre förundra sig öfver uppriktigheten af det följande.
Om min far, min mor, min informator,
nödigt att öfversätta dem. Man har i deras ställe valt bland våra kända svenska verser dessa anförda, som till taktens förtjenst äfven öfvertraffa de tyska, hvilka lyda sålunda:
Der Dornenstrauch auf Libanon
Ließ einst der Ceder trotzig sagen:
Gieb deine Tochter meinem Sohn &c.
De längre fram brukade förkortningarne, had’ båd’ skull’, hafva likaså i Tyskan deras motsvarande.
