Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 380 —

mina tanter, och alla husets vänner funno ett stort nöje i mina snillefoster, ansågo dem såsom små underverk af qvickhet, och lofvade sig i mig en ny Gottsched, så var jag långt ifrån att vid mitt inträde i verlden finna deras spådom bekräftad. Man säger väl att hela verlden är en stor slägt; för min del fann jag saken annorlunda. Mina poemer funno i denna stora slägt klen välkomst. Mina roliga bröllopsverser roade ingen, och knappt lästes mina grafskrifter mer af de qvarlefvande, än af de bortgångna, öfver hvilka de voro skrifna. Jag kämpade någon tid, som jag trodde, emot orättvisan, innan jag ändteligen nödgades gissa, att orättvisan tilläfventyrs icke hade så orätt, och att någonting felades mig for att skrifva, som man säger, ur eget hufvud.

Ingen slutsats tycktes mig naturligare, än att jag följakteligen skulle lyckas väl i öfversättningar. Rim och reson, sade jag vid mig sjelf, se der de två svåraste sakerna i hela poesien. Men när jag först har tankarna gifna, hvad bekymmer återstår väl sedermera? Rimmet medför väl ännu alltid en liten svårighet, men icke är det rimmet som utgör poesien. Lemnom bort rimmet, och tågom förnuftet af andra, så gör poemet sig så godt som sjelf, och hvarken rimfel eller tankefel kunna af kritiken tillvitas mig.