Under sömnen hade jag följande dröm. Jag tyckte att jag stod inför Apollo. Till min stora hugnad syntes han mig, på långt när, ej nu mera den lifliga skägglösa yngling, som fordom förfört Ovidius, Tibullus, Horatius, Rochester, Chaulieu, Voltaire, Wieland och så många andra, till tusen odödliga immoraliteter. Han var en bedagad hedersman, med ett ganska skrynkligt och moraliskt ansigte, för öfrigt snygg och välrakad, och hade på hufvudet, i stället för Delisk eller Mantuanisk lager, en god varm felb-karpus, under hvilken lockade sig en hederlig rektorsperuk, som räckte honom på båda sidorna, ner i råckfickorna. Sådan hade också, efter min inbillning, Snillets Gud alltid förekommit mig.
Se här huru hans röst skedde till mig: ”Tu menniskobarn, sade han, tag till tig i första gryningen, trettio sextern styft oskurit stämpelpapper; ett och ett halft stop godt svart bläck från thet höga fursteliga krono-apotheket; sex gånger tolf af the hårdaste gåspennor, som vuxit på trettio mils omkrets: sätt tig therefter neder att skrifva; och när tu mycket skrifvit hafver, stryk thet mästa ut: vid pass fem ark skall tu utstryka af hvarje sextern, tre sidor af hvarje ark, eller till thet minsta två gånger åtta rader af hvarje sida. Gör af thet öfriga sedan ett vittert arbete, som hvarken är
