Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/388

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 382 —

 ”För poesien, och för sitt kön,
”Den Galliska Zaire en evig prydnad blifvit;
 ”Den Tyska, som von Trög oss gifvit,
”Är fuller jemt så lång, men intet jemt så skön.

Hvad skulle jag nu slutligen begynna? ty att låta, som man säger, rent af bli, detta syntes mig, bland alla svåra företag i vitterheten, alltid det svåraste. Poesien liknar en skön flicka: de som vinna hennes gunst, bli henne otrogne; de som hon gör narr af, hänga beständigt efter henne.

Som en annan Herkules stod jag här på skiljevägen emellan åtlöjet och namnlösheten. I detta bekymmer låg jag en natt på min säng och läste Drottning Disas förträffliga krönika; ty jag har, i förbigående sagdt, alltid trott att den djupaste vishet bodde nödvändigt inom de äldsta permarne, och att det uslaste sladder ändå alltid med tidens längd multnar till förnuft. När jag kom till det sköna stället, hvarest Disa efter Oraklets befallning företar sig att vandra till konungaborgen, hvarken klädd eller oklädd, hvarken åkande eller gående, eller ridande, hvarken dag eller natt, hvarken i ny eller nedan, råkade jag öfver denna sköna qvolibet i så djupa betraktelser, rörande svårigheten att komma fram här i verlden till vissa stora ändamål, att jag dervid insomnade.