Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/392

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 386 —

träffat emellan begge slagen en så lycklig medelväg, att mitt verk på en gång åtskildes af stilen ifrån vers, och af rimmet ifrån prosa.

Det vidlyftiga mästerstycket lemnade pressen. Samma olycka som förut: ingen läste det. Det hade blott en uppriktig beundrare, en enda berömmare, en enda ifrig uppläsare, en enda, med ett ord, som oupphörligen omtalte, utspridde och rekommenderade det: denna enda var jag sjelf. Om det är vackert, som en auktor säger: att sjelf göra sitt rykte, utan andras minsta tillhjelp, så hade jag i visst afseende denna förtjenst. Men man gjorde ej rättvisa deråt. I längd kunde jag nu visserligen täfla med andra skalder; men ehuru lång och stor ofta betyda detsamma, var man likväl envis att i detta fall åtskilja dem.

Emellertid hade under mycket läsande och skrifvande, eller rättare sagdt afskrifvande, min smak stadgat sig till en viss hårdnad, hvilken jag alltid ansett såsom kännetecknet på Smakens manliga mognad. Jag hade icke mera, det är sant, den lifliga ungdomseld, som i yngre åren framalstrat oläsbara öfversättningar; denna hade gifvit rum åt en viss granskande köld, som då den vid läsningen af nya tyska poemer alltid gjorde att kritiken fast-isades vid orden och fraserna, också derigenom satte mig ur