Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/393

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 387 —

fara att hänföras af det sköna i tankarna, och att låta mitt omdöme mutas deraf. Förgäfves bad lifligheten af ett poetiskt drag om nåd för en liten vårdslöshet. Som en sträng Eunuk står obevekligen fast vid Seraljens lagar, så stod jag fast vid verstaktens och grammatikans. Det är sant, att hvad små förkortningar beträffar, sådana som t. ex. båd’, skull’, had’, så var jag i det målet alltid färdig att taga reson. De gifva, som man vet, en viss ledig gång åt poesien, och kunna betraktas såsom älskvärda friheter.

Vidare, och alldenstund en granskare måste hafva system i sin konst, men system är, som hvar och en lätt begriper, intet annat än sakernas sammanhang, så dröjde jag ej heller länge att förnimma det nära sammanhang, som finnes emellan prosodien och allt annat, intill sjelfva de Smalkaldiske artiklarne. Innan kort blef jag en fin kännare i brännbara poemer. Jag igenkände en Lessings, en Wielands, och deras likars, med största lätthet, på en viss eld i tankar och stil, och sade ofta vid mig sjelf under läsningen deraf, med en hemlig tillämpning af ritualen: af eld äst tu kommen, till eld bör tu åter varda igen.

Nu trodde jag mig således omsider hafva utrönt min sanna kallelse. Naturen kunde hafva

25*