Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/403

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 397 —

rättigheter. En kompositör af mina bekanta lofvade att sätta en vacker martialisk musik på mitt sångfoster. Men hvad han lofvat, höll han ej. Buonaparte stod för Wien, och min visa var ej färdig. Nu slog också gikten opp i bröstet på mig. Några år tillförene hade jag gjort en resa till Hannover, hvarest den store Zimmermann förutsade mig, att jag ej skulle länge öfverlefva mina poemer: låtande mig derjemte förstå, att det låg tvifvelsutan en stor massa förskämd vitterhet till grund för den svåra natthosta som utmattar mig. Detta rann mig nu i hågen, och tvang mig att tänka förståndigare. Jag begynte att eftersinna flärden af verldslig ära i allmänhet, och af den poetiska! synnerhet, som man antingen aldrig till gagns vinner, eller ej behåller länge ofördunklad. Få namn blifva stjernor som qvarstanna på vittterhetens himmel: många likna vädersolar som småningom utslockna, och så godt syntes mig att aldrig hafva lyst, hvilket också verkligen var mitt fall, för att säga sanningen. Jag hade i öfrigt icke att beklaga mig. Ingen bestridde mig att hafva varit en redlig man och en rättskaffens medborgare. I mitt kall hade jag ej saknat heder och anseende. Äfven de lärde i mitt land talade med aktning och loford om mina kunskaper. Dermed hade jag bordt vara tillfreds; men Gottscheds