Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/402

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 396 —

och jag har aldrig dömt om poesien på annat sätt, än jag dömde derom i mina första barnår. Den förekom mig då såsom takt och rim; och såsom takt och rim har den sedan alltid förekommit mig.

Den uppriktighet jag vid allt det föregående iakttagit, tillåter mig ej att lemna alldeles obemält ett ibland mina yttersta försök. Ty oaktadt allt uppkom ännu, då och då på min ålderdom, den tanken hos mig, att jag låtit för hastigt afskräcka mig af orättvisan. Jag hade alltid hört sägas, i anledning af våra hög-fursteliga hof-operor, att hvad som ej kan läsas sjunger man. Jag hoppades då att åtminstone sjungas. I denna öfvertygelse författade jag för första gången i min lefnad en folkvisa, af hvilken jag väntade mig den största verkan. Den hade till titel: Grundelig vederläggning af den gudlösa Marseiller-sången. Det var Grotius och Puffendoff, satta i strofer, och hvarje strof bestyrkt med citationer ur deras skrifter. Efter min plan var den egentligen ämnad till krigssång för de tyska rikstropparna, för att elda deras mod till striden, och i hopp att med deras halsar öfverskrika den vederstyggliga Marseiller-sången. Ty Frankrikes händelser hade upplyst mig; jag ville hafva lugn i staten; och, mina egna undantagna, ryste jag ärligt för menniskans