Hoppa till innehållet

Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/405

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 399 —

Om Ledsnaden.

Ledsnaden, säger man, är vår farligaste fiende. Det tror jag nog, hon är värre än döden och förgängelsen. Hon beröfvar oss känslan af lifvets behag, utan att som dessa betaga oss saknaden deraf. Man har kallat henne en förminskning af vår varelse. Denna metafysiska jargon vill säga, i förnuftigt språk, att hon består i saknaden af de angenäma känslor, som utgöra en lycklig tillvarelse. Man saknar hvad man vill eller kunde njuta. En bokvurm leds efter sina böcker, en älskare efter sin skönas umgänge. En resande främling efter slutet på farorna, mödorna, och efter stillheten af sin lugnare hembygd.

Helvetius påstår, att det är ledsnaden, som vi hafva att tacka för en stor del af vår varelses fullkomlighet. Det vill säga: (ty man måste ofta förklara hvad en filosof vill säga) det vill då säga, till deras upplysning som äro det mindre än jag, att ledsnaden, som satt oss i behof af nya sysslor och nöjen, fört oss till uppfinning af dessa konster och vettenskaper, som förädla och förljufva sammanlefnaden. I det fallet är hon en plågoande som födt englar.

Man skulle kunna säga, om man ville vara fin, att Helvetius har orätt. Det är icke