ledsnaden, det är snarare behaget af arbete, som alstrat dessa vettenskaper och dessa konster. Ledsnaden har aldrig frambragt något annat, än oduglighet och afsmak. Det är hennes motsatta goda ande, arbetsnöjet, som föder nytta och sällhet. Ledsnaden var alltid ofruktsam. De gamla hafva haft rätt att föreställa henne lam, med hängande hufvud, blekt ansigte och ryckningar af vämjelse vid alla ämnen.
Kanske måste man dock göra en åtskillnad. Det gifves en fullkomlig ledsnad, och en ledsnad för ögonblicket. Denna sednare är ej annat än tomhet på känslor, en saknad af nöjet, som drifver att söka det: den förra är en afsmak för alla, och en sjukdom. Dessa begge slag skiljas åt som hunger och äckel.
Menniskan, en sammansättning af moraliska och fysiska känslor och begär att hafva sådana, tillbringar sitt lif i omvexlingen af tre olika tillstånd: hon har dem behagliga, hon har dem smärtande, eller hon saknar dem alldeles. I det förra fallet är hon säll, i det andra olycklig, i det tredje leds hon: se der, under denna synpunkt, hela människovarelsen. Sinnet har sina begär och sina nöjen; kroppen sina. Hvardera af dessa har sina försvarare, som i alla tider gäckat och
