pröfvar i användningen hvarje sådan föreställnings lämplighet eller olämplighet, efter ämne, tillfälle, eller slag af komposition; och just detta är äfven det som skett och alltid måste ske vid odlingens framsteg. Under ständig fråga om ändamål som sökas, och villkor som deraf
sammansättningens ändamål eller villkor. I sådant fall kallar jag den enkel föreställning. T. ex., en hög eller djupsinnig tanke, såsom förträfflig i och för sig sjelf, hvar han må stå. Föreställningen upphör att vara enkel, så snart jag åter betraktar tanken eller naturmålningen, i förhållande till hela sammansättningens villkor och ändamål: det vill säga i afseende till dess öfverensstämmelse dermed. Till exempel, samma höga eller djupsinniga tanke i en herdedikt. Ty det är klart, att detta sista är en sammanhållning af två föreställningar, som till deras öfverenskommelse jemföras med hvarannan. Med öfverensstämmelse i känslan af de enkla föreställningarna förstås då här intet annat, än att hvar och en naturmålning eller tanke, för sig sjelf betraktad, behagar eller misshagar hvar och en begripande menniska, efter naturen och riktigheten deraf. Man åtskiljer sig blott i frågan om dess förhållande till arbetets villkor och ändamål, det vill säga, så snart föreställningen upphör att vara enkel, och innefattar en sådan jemförelse, hvarom nyss taltes. Till enkla föreställningar räknas äfven hvart och ett särskilt sätt eller slag af skrifart, till exempel det upphöjda, det naiva, det målande, med ett ord hvar och en sådan egenskap, så snart den betraktas i och för sig sjelf, utan förhållande till ändamålet eller villkoren, för den sammansättning hvari den användes.
