uppkomma, föres man, på detta sätt, småningom till alla smakens tvistämnen och deras upplösning.
Det yttersta ändamålet är väl i all vitterhet utan tvifvel alltid det största nöjet. Men man skall finna, om man ger akt dertill, att det större nöjet, till natur och föremål, förändrar sig mycket efter odlingsgraderne. Vilda och hyfsade folkslag, det är sant, öfverensstämma gemensamt i behaget till sinnliga föreställningar, så snart de blott hafva en viss träffande liflighet, och ej äro till deras natur motbjudande. Men för odlade sinnen gifvas ännu tvenne hufvudgrunder till ett nöje, som dubbelt öka det förra, och blifva snart villkor för all vitterhet. Dessa äro: 1:o Bifallet till sig sjelf, hvilket uppkommer genom behaget till det ädlare och odlingshögre, som finnes i vissa tankeskapelser framför i andra; 2:o Bifallet till den bättre utförda saken, hvilket uppkommer genom den lyckligare konsteffekten.
Hvad nu angår detta nyssnämda ädlare och odlingshögre, så tror jag mig kunna såsom grundsats antaga, att man måste vid all produktion af vittert slag ihågkomma hos menniskan ett visst sinnesvärde, under hvilket hon ej vill, åtminstone ej bör förringas i sina tankenöjen; och det är derföre lika så mycket i omdömet om detta värdigare i tankens föreställningar, som i omdömet
