grotta, uppryckte eller undanhvälfde allt hvad som i vägen motstod honom, och stod från det ögonblicket ensam, som en orörlig mur, emot nästan hela massan af sitt tidehvarfs skribenter, ifrån hvilka alla han genom sina meningar och sitt skrivsätt på en gång åtskilde sig.
Emellertid har det knappt gifvits en författare, om hvars förtjenster hans egen samtids röst varit så delad, och delad på ett så besynnerligt sätt, som om denna på en gång förgudade och förlöjligade Jean Jacques; ingen som kan sägas hafva såsom han vandrat igenom ondt rykte och godt rykte, genom ära och smälek. Ty då om nästan alla andra endast gifvits dessa två meningar: det är en slät skribent, — det är en förträfflig; det är en hederlig män, — det är en svart själ; så har om denna besynnerliga man uppstått ännu den tredje rösten, så lydande: det är en gudomlig skribent, men en narr, hvars skrifter innehålla idel paradoxer och motsägelser, framställda med de starkaste argumenter och den skönäste stil i verlden; och det som är förunderligt, just detta omdöme har blifvit hos oss nästan det allmännaste.
Jag skall begynna med att låta hans anklagare tala, som det är billig! inför alla domstolar,
