vördnadsvärd, som fast mer i hans allmänna samhällsfilosofi. Kanhända är det hvarken likgilltigt, huru fördomar och missbruk i religionen och samhällsläran angripas; eller nog att blott angripa och undanrödja dem. Utan vishet brukadt, blir någon gång botemedlet farligare än det onda. Det är visserligen berömligt, att nitälska emot våldsmakten och andaktssveken, dessa begge hufvudgrunder för verldens olyckor. Stort är att göra det med styrka och framgång; men hvad, om ert nit emot den förra småningom gjorde menniskan otålig för den nödvändigaste ordning? Hvad, om ert åtlöje för de sednare omsider bidrog att hos henne döda all religionskänsla? Rousseau tycktes hafva för tanken ett verkligt, allvarligt ideal af menniskovärde, samhällsordning, samhällsväl, lika långt afskildt ifrån vördnadshelgden för åldriga maktspråk, som från lättsinnigheten af yngre seder och tänkesätt. Ett ideal, som vid alla tillfällen genomskimrar hans påstådda motsägelser. Aldrig blott omstörtade han, obekymrad om hvad som skulle sättas i stället. Aldrig angrep han något missbruk, utan att tillika framställa förbättringen. Aldrig sträcktes hans arm att skaka en större eller mindre del af samhällsbyggnaden, utan att likasom med den andra upprätthålla och
