skydda de nödvändiga principer af ordning och religionskänsla, hvilkas förstöring han ännu mera fruktade, än han hatade väldet, missbruken, bedrägeriet. Men just denna rättskaffenhet ställde honom också på det svåraste rum, som en författare någonsin intagit, nemligen midt emellan de våldsamma missbruken och deras häftigaste angripare, i oupphörlig strid, men ömsevis vänd, nu emot de förra, som han hatade, nu åter emot de sednare, med hvilkas principer han gjorde i mycket gemensam sak, men hvilkas ifver och hemliga driffjädrar han alltid misstänkte och fruktade. Derifrån dessa häftiga öfvergångar i hans skrifter, för och emot filosofernas sak; denna skenbara stridighet af satser och lynnen, som man sökt att göra löjlig; ty hvart han vände sig, bestridande eller försvarande, förde han alltid med sig samma entusiasm och samma styrka, som utgjorde karakteren af hans geni. Rousseaus förhållande i detta afseende var ärlighetens konst, att göra sig på ömse håll fiender.
Efter så många rörande vördnadsbevis, som den fransyska nationen helgat åt minnet af denna stora författare, var det tvifvelsutan en öfverflödig erkänsla, att föra hans gamla kokerska, sedermera hans hustru, sedermera gift med en lakej, kring gatorna i Paris på en hög segervagn,
