begrepp vi vant oss att fästa vid detta ord. Det är blott filosofen, som genom en ständig sammanhållning af dessa principer, och de händelser han berättar, kan göra historien till det hon bör vara: en verklig samhälls-skola.
Man finner ej spår till sådant i Rollins historiska skrifter. Stilen deraf är ren, säger man. Men hvad en blott ren stil är ofta en sömngifvande förtjenst? Är det för öfrigt en så stor egenskap att skrifva grammatiskt rätt; att sammanbinda meningarne riktigt, och icke säga osmakligheter? Det kan vara en merit hos oss, hvarest man ännu ej så allmänt lärt att taga den ton som passar, särdeles i historiska skrifter, och hvarest begäret att säga sinnrikheter eller qvickheter alltför ofta råder i detta slags arbeten; men knappt förtjenar denna renhet af stil något beröm hos en af Frankrikes ryktbara författare, bland hvilka den varit ett helt sekel en nästan allmän egenskap.
Så länge man som Rollin gör konsten att författa till en akademisk lärdomsgren, skall den troligtvis stanna vid ord och stil. Anmärk derjemte, att man aldrig talt så mycket om stilens förtjenst, som på de tider och orter, hvarest man icke haft eller vågat hafva annan förtjenst, än stilens. En ren stil har derigenom ofta kommit att betyda en stil ren ifrån saker.
