styrka för de principer han sjelf fattat om verlden och samhället. Det är likasom man ville sätta i fråga, huruvida man borde se sin tids händelser med eller utan reflexion. Om man ville utfästa ett pris för bästa sättet att skrifva historien, utan fara för tyranniet, bedrägeriet, missbruken och deras patroner, skulle man ej kunna finna något bättre, än det som innefattas i denna enkla regel: berätta utan omdömen, utan filosofi. Den invändning man gör, att historien annars lätteligen skulle urarta, antingen till partiskrift eller till en filosofisk deklamation, har ej särdeles vigt. Det är bättre, att en historisk skribent tänker och felar stundom, ja äfven deklamerar, än att han tänker alldeles intet. Det oriktiga, det öfverdrifna, kan borttagas; dervid är ej stor svårighet. Det är värre när det nyttiga ej finnes. Några häfdatecknare af stort namn hafva, det är sant, ej haft annan förtjenst än den, att med omsorg leda händelserna från deras verkliga orsaker, och att i en med sanningen noga öfverensstämmande ordning sammanbinda dem. Denna förtjenst är visserligen högt berömvärd; men det är ej den högsta. Historien, så författad, räcker åt politiken en ganska hjelpsam hand, jag nekar det ej: författad af filosofen räcker hon den åt menskligheten. Hans principer äro ädlare, vidsträcktare än den blott politiska klokhetens, efter det
