och med inbegripande af både förnuft och sedekänsla, utesluter således endast hvad som i dessa nyssnämda afseenden förringar sinnet eller stöter det; vare sig genom klar förnuftsbrist, rå låghet, åsidosatt blygsel, vild känsloyra, eller affekterad öfverdrift. Allt sådant är fel emot smaken; det må finnas i vissa särskilta delar af en vitter produktion, eller må till sjelfva slaget af sinnesnöje nerflytta läsaren under den redan uppnådda graden af förnufts- och sedebildning.
Jag innefattar dessa smakens första grundfordringar under det enda begreppet Sinnesvärde, efter de härleda sig derifrån, och efter en man af sann odling aldrig utan missaktning läser en författare, der han antingen visar brist på allmän upplysning, eller på förnuftig eftertanke, eller förlorar sig i ett öfverspändt vurmeri, eller behagar sig i pöbelsmakens föremål, eller glömmer anständighetens fordringar der de af alla skäl åläggas, eller utsväfvar i vild kraft, eller röjer en löjlig affektation i hvad det må vara. Läsaren måste vid sådana tillfällen, icke allenast till en viss grad missakta författaren, utan skulle äfven böra missakta sig sjelf, ifall han kunde lemna sitt bifall till sådana ställen och med välbehag anse dem.
