om det skickligaste sättet af deras sammanbindning, som smaken och dess kall egentligen innefattas. Således jemväl med afdrag af denna sistnämnda skicklighet (konstens enda tillägg och föremål), återstår ännu alltid såsom föremål för smakens dom, sjelfva föreställningarnes natur efter enligheten med sinnesvärdets fordringar.
Men hvilka äro då dessa fordringar, frågar någon, och hvari består sjelfva sinnesvärdet? Man behöfver för att veta detta blott vända tanken på de tvenne grundkällor, hvarifrån det uppkommer: Förnuft och Sedekänsla. Se der äfven sinnesvärdet. Endast måste man ej inskränka begreppet derom till en blott moralisk mening, och förstå med sinnesvärde blotta förtjensten af hvad man kallar dygdiga eller upphöjda tänkesätt, utan här egentligen förtjensten af goda, sunda, förädlade sinnesgåfvor, sådana som de anstå den odlade menniskonaturen, att vid alla tillfällen hysa och värdera. Räkna der ibland, i afseende förnuftsgåfvan, upplysta begrepp, riktig och färdig omdömeskraft; i afseende på sedekänslan, behag till det ädla och värdiga i föremål och uttryck, äfven der skämtet och glädtigheten råda; afsmak för det låga och vilda, måtta i sinnesrörelser och känslofart; aflägsenhet ifrån det tillgjorda och affekterade, o. s. v. Sinnesvärdet i fråga om smak,
