Dalin åtnjöt den sällsynta äran, att Riksens Ständer, vid Riksdagens slut 1734, i en offentlig böneskrift till Konungen, anbefallte till hans nåd och belöning den okända auktor, som sedan tvenne år gjort sig genom sina skrifter så väl förtjent af det Svenska Publikum. Det var nu han upptäckte sig: aldrig skedde en sådan upptäckt med mer ära för en författare, och nu begynte hans lycka att vandra tillhopa med hans rykte. Efter några års förlopp blef det honom uppdragit att författa Svea Rikes Historia. Ni känner redan förut detta arbete, till dess historiska värde och brister. Jag skall blott nämna, att han öfverförde till detta nya yrke samma lyckliga skrifart, hvarigenom han förut gjort sina skrifter älskade af Nationen. Man hade på den tiden i Sverige ingen bättre skrifven bok, och tilläfventyrs har man ännu ingen bättre skrifven historia. En värdig allvarsamhet är den historiska stilens första egenskap. Dalin kunde, när han ville, äfven upphöra att skämta, och han visste att dertill åtskilja tillfällen. Alla sanna snillen veta det. Sjelfva den skämtsamma Holberg skrifver ej sina historiska arbeten med samma lösgifna lynne, som han skref sina epistlar. Ingen af dem begge trodde, att man i Rikets Häfder borde föra en tokrolig penna. Denna förblandelse af
