samma gång vitter och historisk öfning uppföras af de studerande vid Upsala Akademi, hvilka under den så kallade Distings marknad, deras frihetstid, vanligen gåfvo sig dessa tidsfördrif. Flere efter Messenius, och senast den nyligen afledne åldrige Biskopen i Lund, följde samma efterdöme, och sammansatte mer eller mindre släta skådespel för de studerandes nöje. Hans Ingeborg är, om jag ej felar, äfven yngre än Dalins Brynilda, så otroligt det ock bör synas för den som läser detta arbete. Emellertid fortfor detta slag af vitterhet att fullkomligen vanhäfdas. Ty man vet, att hos mindre förmögna folkslag, hvilka ej äga nog rikedom eller nog odling att erfara behofvet af sinnets nöjen, fordras nödvändigt ett hofs uppmuntran och frikostighet, att framkalla och underhålla dem. Vårt hof hade deremot sedan lång tid varit antingen utländskt eller krigande. Christina, det är sant, och Carl XI voro begge infödda, begge älskade de äfven högtidligheter. Deras kostbara karuseller vittna derom; men den ena skattade föga våra inhemska snillen, likasom deras språk, och den andra saknade tilläfventyrs antingen behag för detta yrke, eller ämnen der före, värdiga att uppmuntras.
Sverige ägde således ännu under Fredriks regering ingen teater, med mindre man vill
