öfverraskad, att höra från teatern ett nytt, ljufvare tungomål; att finna en handling af åtminstone något slags sant intresse för hjertat, i stället för orimliga munksagor; och att emottaga ålderdomens berömda hjeltar på scenen, första gången sedda i någon likhet af deras forntida kämpastorhet. Det var nytt, och i sanning märkvärdigt, att på en svensk skådeplats finna till karakterer, seder, passioner, naturen åtminstone igenkänneligen följd och afskillrad. Sådant var Brynildas företräde framför alla föregångna skådespel, och sådan den vinning svenska skådeplatsen derigenom gjorde. Det var steget i detta yrke, visst icke till fullkomligheten, fordrom det ej; men steget ifrån det tjockaste kaos, åtminstone till ljus och daning.
Brynilda, sedd i det större ljuset af yngre tiders odling, är ej mera, upprepom det, densamma förtjusande hjeltinna, som för mer än ett halft sekulum tillbaka framtvingade den svenska åskådarens första tårar. Denna tragedi har många fel emot reglorna, eller snarare sagdt, nästan följer inga. Hon har isynnerhet det större felet, att vara skrifven med en ganska ojemn styrka, och på några ställen slappt, ända till löjlighet. Flere scener stiga ner till en för sorgespelet otillåtlig naivetet.
Se här, om det roar er, planen till denna första berömda tragedi i Sverige, beundrad för 60 år
