teatern, som vill synas en grofhet i sederna; 3:o Nisses roll, som gör och säger ingenting annat, än en stor hop toklustiga dumheter. Jag törs ej påstå, att man har alldeles orätt i dessa omdömen. Men mig förekommer som Holberg och sjelfva Molière skulle inför lika stränga domare förlora någon del af deras berömda värde. Måste man ej äfven hos dem, för effektens skull, ofta halka öfver troligheten, ofta tillåta en liten öfverdrifning, ofta tåla andra seder än det finare umgängets, ofta hålla till godo att skratta med den lägre myckenheten? Också spelas nästan ej mer dessa pjeser, svarar man. Riktigt. Men har samhället och skådeplatsen förlorat eller vunnit dervid? Våra tjutande dramer, våra så kallade komiska operetter, våra småroliga hvardagshändelser, lämpade för teatern, utan karakterer och utan moraliskt ändamål, äro dessa, man säge mig det, i minsta afseende jemförlige med desse store mästares odödliga karaktersstycken? Man fordrar för skådeplatsen det belefvade umgängets finare språk och seder. Godt. Men man besinnar ej, att det belefvade umgängets natur just består i två saker: konsten att undangömma lasten, och konsten att undvika det löjliga. Man besinnar ej, att man gör derigenom den sanna komedien omöjlig. Få laster, få dårskaper äro af den
