allmänna lagar för smaken, fastän oantagna eller oupptäckta.
Om jag ej felar, hafva vi således funnit en föreningspunkt för alla de smakens åtskilligheter, som icke bero, antingen af vissa tiders och folkslags tillfälliga bruk och seder, eller af individuell böjelse för vissa slag af skönhet framför andra; en föreningspunkt, emot hvilken den allmänna smaken kan tänkas framskridande och verkligen framskridit. Troligtvis skall den likväl aldrig fullkomligen uppnås.
Således disputerar man alltid ännu, hvar och en efter sina antagna känslotycken, och äfven stundom ur förnuftsgrunder, som kunna å ömse sidor förtjena uppmärksamhet.
I anseende till sinnesvärdet frågar man till exempel, huruvida aflägsnandet af allt det råare, lägre, besynnerliga, allt det mindre ädla i begrepp, seder, ton, som i vissa ämnen, hos vissa klasser och sinnesarter, kan stöta den mera förfinade samhällsmenniskan, likväl ej skall medföra för vitterheten en mera skadlig än förmånlig verkan? Skall deraf ej uppkomma, frågar man, en viss enformighet i målningssätt, en viss likställig yta hvarmed allt öfverdrages, en viss tomhet på afstickande föremål, som hemligen trötta sinnet, och borttaga det upplifvande, som finnes i den
