verkligt sanna, starkt afvexlande naturen? Man medger, att alla slags skiljaktigheter af ålder, stånd, folkslag, odling, sinnesart, eller hvilka andra det må vara, kunna antaga ett visst ädlare uttryck, kunna skillras, utan att i målningen deraf upptaga deras gröfre och sinnligare åtskillnader; men det är frågan: om de likväl ej förlora på det sättet i liflighet, natursanning, egentlighet, hvad de vinna i ett visst ädlare behag, som man sålunda lånar deråt? Det gifves vissa sinnesrörelser, motsagda af ett upplystare förnuft, eller af ett mera förfinadt tänkesätt, men som i allmänhet verka på sinnet med en oemotståndlig styrka och liflighet. Sådan är till exempel den, som uppväckes af undersyner och föreställningar ur andeverlden; sådan den medlidande fasa man känner vid afrättningar och föreställningar deraf; att förtiga andra af lika slag. Man frågar huruvida det är fullkomligt rätt, att låta förnuftsodlingen eller sedeförfiningen beröfva sig dessa och dylika källor till starka och lifliga väckelser, då de kunna användas med fördel af talanger, och med nöje för det större antalet. På samma sätt med vissa föreställningar, omöjliga efter en sundare upplysnings begrepp, men som hafva den högsta glans för inbillningen. Milton och Tasso äro uppfyllda deraf.
