af creta, kammare af camera, krona af corona, och sjelfva ordet skrifva af scribere. När man hämtat sin språkodling ifrån nu den ena nationens litteratur nu den andras, är det för sent att vilja sedan utrota ordblandningen, och man får, under sådana omständigheter, ej ett på en gång rikt och enformigt språk, genom andra medel än ordlån och omstafning.
Utom den mängd främmande ord, hvaraf umgängstalet sjelfsvåldigt öfverflödar, räknar man de för språket nu mera omistliga, och som i skrift mer eller mindre ofta förekomma, till ett antal af flere hundrade. Den som ej sjelf gjort denna beräkning, tror den knappt. Emellertid finnes deri alldeles ingen öfverdrifning. Hvad tvifvelsutan skulle följa af stafningen med egna bokstafstecken vore, att denna mängd af främmande ord förlorade derigenom efter hand deras natur och utseende af utländska och oss otillhöriga. Den svenska ändelseböjning de redan antagit; en viss vändning åt svenskt ljud som de derigenom alltid erhålla, ändteligen vanan att skrifva och se dem skrifvas med svensk stafning: allt detta skulle göra att man snart, antingen förlorade helt och hållit spåren af deras utländska ursprung, eller åtminstone ej mera tänkte derpå. Så kar skett med natur, kreatur, figur, moral, regel,
