innehaft. Då odlingen af en nations språk visserligen utgör ett ej ringa moment af dess häfder, lär Historien ej förgäta det ortografiska krig hvarmed vår närvarande tid af denna anledning hotas. Hvad hon då ej heller torde underlåta att ihågkomma, det är, att samma behag till utländska titlar, samma öfvertygelse om deras företräde och den större ära de både till ljud och stafning medföra, röjt sig hos oss, äfven vid andra tillfällen än detta närvarande. Man omtalar ännu ifrån en äldre regering en inlaga till högre ort, af trägårdsmästarne i Stockholm, hvari de anhöllo att få kalla sig Orangeurer, eller om detta ädlare namn ej skulle beviljas, åtminstone Greuneurer, med eu i stället för ö, till befordrande af professionens större heder och uppmuntran.
