borde skrifvas hon, hona. Men huru vi skola på sådant sätt få någon med rätta etymologiska grunder enlig språkstafning, det lemnas till hvars och ens eftersinnande.
Ehuru få således de lärde män varit, hvilka med fullkomlig trohet och i hela sin vidd följt den äkta och rätta stafningsgrunden, hafva dock sådana gifvits, fastän bortglömda och förgätna genom tidernas oförrätter; och jag kan ej neka mig, att med någon stolthet nämna ibland dessa min egen farbror, en margkunnig man som lefde för ungefär 30 år sedan. Af en särdeles lycklig händelse har jag på hans landtgård, hvaraf jag nu är i besittning, öfverkommit en gammal minnesbok, hvari han från ungdomen antecknat sina göromål och andra små dagliga händelser. Endast såsom ett prof huru fullkomligen denna lärde man kände språkets etymologi, i synnerhet vokalernas slägtskaper, och med hvad noggrannhet han rättade stafningen derefter, till och med i de minsta anteckningar, vill jag utur denna dagbok här anföra några få ställen.
Oktobris d. 4. ankommo de nya Smolandsoxarna. Gick strax att bese dem och anmärker med nöje att jag fann dem bola. Lät ginast föra dem till bosen. En af dem är en förskräcklig romare.
